Victoria Tunnel grävdes ut under Newcastle på 1800-talet för att underlätta transporten av kol från kolgruvan i Spital Tongues till floden där kolet skulle lastas på fartyg för vidare transport. Tunneln är 3,9 km lång och har ett maxdjup på 26 meter.
År 2006 började delar av tunneln att renoveras efter att Victoria Tunnel hade varit övergiven under lång tid, och sedan 2008 är den öppen för allmänheten via guidade turer. Victoria Tunnel sköts om av The Ouseburn Trust och information om visningar hittar du på deras sajt ouseburntrust.org.uk. Det är ungefär 700 meter av tunneln som är tillgänglig via ingången från Ouse Street i Ouseburn Valley.
Under sin långa historia har Victoria Tunnel använts för koltransporter, för att odla svamp och som skyddsrum under andra världskriget, då den viktiga hamn- och industristaden Newcastle utsattes för flera omfattande bombräder.
Kortfa fakta om Victoria Tunnel
Plats | Newcastle, England |
Invigning | Den 7 april 1842 |
Ursprunglig längd | 3,9 km |
Ursprunglig höjd | Cirka 2,25 meter |
Ursprunglig bredd | Cirka 1,9 meter |
Total fallhöjd | 68 meter |
Djupaste punkt | 26 meter under markytan |
Sträckning
Ursprungligen utgick Victoria Tunnel från Spital Tongues kolgruva nära Hunter Road. Tunneln sträckte sig från denna jämförelsevis upphöjda plats ned till floden Tyne, vilket är varför tunneln har en fallhöjd på 68 meter samtidigt som den djupaste punkten inte är mer än 26 meter räknat från markytan precis ovanför.
Victoria Tunnel existerar fortfarande under Claremont Road och löper därifrån förbi Hancock Museum och vidare nära Civic Centre och St Mary’s Place. Från St Mary’s Place går tunneln vidare under Northumbria University City Campus, under Central Motorway och under stadsdelen Shieldfield till St Dominic’s Church där Crawhall Road möter New Bridge Street. Sista biten av tunneln innan den når fram till öppningen vid Ouse Street går under St Ann’s Estate.
Den bit av Victoria Tunnel som förr i tiden gick mellan Ouse Street och floden Tyne förstördes redan i slutet av 1800-talet.
Historia
Bakgrund
År 1835 öppnade kolgruvan Leazes Main Colliery i stadsdelen Spital Tongues, nordväst om Newcastles stadskärna. Det fanns då redan flera andra kolgruvor i området kring Newcastle. Englands industriella revolution var i full gång, och kolet behövdes inte bara i Newcastle utan såldes även till andra delar av landet.
Kolet från Leazes Main Colliery lastades på vagnar som drogs genom Newcastles gator för att nå floden Tyne där det kunde lastas på fartyg för vidare färd. Att transportera kolet genom Newcastle var en omständlig och tidskrävande process, eftersom staden fortfarande till stora delar hade kvar sin medeltida utformning med smala kullerstensgator. Dessutom var det dyrt eftersom man behövde betala vägskatt för transporterna.
För att försöka komma runt problemet anställde kolgruvans ägare Porter och Latimer en lokal ingenjör vid namn William E. Gilhespie för att skapa en underjordisk tunnel som kolvagnarna skulle kunna färdas igenom. Initialt hade man velat bygga en färdväg ovan jord, men man fick inte de nödvändiga tillstånden. Tillstånd att bygga en tunnel utverkade man däremot år 1838 och utgrävningarna startade året därpå.
Tunneln byggs
John Cherry utsågs till projektledare för arbetet med tunneln och byggnadsdelarna sköttes av David Nixon, en lokal byggare från Prudhoe Street. Cherry var en gruvarbetare från Yorkshire som arbetat i en blygruva där innan han fick jobb i kolgruvan Leazes Main Colliery.
Cirka 200 arbetare jobbade med tunnelprojektet. Exakt hur arbetet utfördes vet vi inte, men det är troligt att tunneln grävdes ut i sektioner, där man grävde ett schakt ned till rätt nivå och sedan grävde horisontalt tills man nådde fram till nästa sektion.
I sina anteckningar från den 8 januari 1841 beskriver Thomas Fordyce hur tunnelarbetarna bjöds på en rejäl kvällsvard och stark ale, och lyssnade på musik framförd av bandet The Albion. För måltiden ansvarade Mrs Dixon som drev Unicorn Inn vid Bigg-market i Newcastle.
Tunneln tas i bruk
När Victoria Tunnel stod klar – efter två års arbete – var den cirka 2,25 meter hög och drygt 1,9 meter bred, med välvt tak. Både väggar och tak var av tegelsten, och på marken låg järnvägsräls av standardmått. Tunnel var precis tillräckligt stor för att kolgruvans egna chaldron-vagnar skulle kunna ta sig igenom.
Victoria Tunnel invigdes med pompa och ståt av stadens borgmästare den 7 april 1842 och fick sitt namn efter landets omtyckta unga drottning. Klockan 13 avfyrades kanoner nere vid kajen samtidigt som ett tåg bestående av åtta vagnar kom rullandes ut ur tunneln. Fyra av vagnarna var lastade med kol, medan de övriga fungerade som transport för ”ladies and gentlemen” och en orkester. Öppningen av tunneln firades också med en stor fest i Bigg Market för arbetarna.
Viktoriatunneln var byggd med kontinuerligt sluttning från kolgruvan till floden, så att gravitationen kunde få de fullastade kolvagnarna att rulla. Ett rep fastknutet i den sista vagnen gjorde att en koldriven ångmaskin vid tunnelns ingång sedan kunde dra upp de tomma kolvagnarna igen så att de kunde lastas på nytt.
Victoria Tunnel blev en finansiell succé för kolgruvan eftersom den drog ned transportkostnaderna för biten mellan gruvan och floden med 88%. Tunneln användes fram till år 1860 då kolgruvan stängdes. År 1878 förstördes öppningen mot floden i och med att Glass House Bridge byggs.
Svampodling
År 1928 börjar entreprenören Thomas Moore from Gateshead odla svamp i Victoria Tunnel. The Victoria Tunnel Mushroom Company blir dock aldrig någon kommersiell framgång och projektet avslutas redan följande år.
Skyddsrum under kriget
Skyddsrummet iordningställs
År 1939 rustade England för krig och i Newcastle tog stadsingenjören fram en plan för hur Victoria Tunnel – som inte varit i bruk sedan 1860 – skulle kunna omvandlas till ett skyddsrum för 9 000 av stadens invånare.
Victoria Tunnel städades för att få bort koldammet, golvet belades med cement och flera skyddsväggar av cement göts för att förhindra bombsplitter från att flyga genom tunneln. Elektriskt ljus installerades och man satte in kem-toaletter i tygbås nära ingångarna. För att öka bekvämligheten i skyddsrummet installerades träbänkar att sitta på och cirka 500 våningssängar längs väggarna.
Att enbart fylla skyddsrummet från den ursprungliga ingången och utgången räckte inte, så man skapade sju nya öppningar: Claremont Road, Hancock Museum, St Thomas’ Churchyard, Ridley Place, Shieldfield Green, Crawhall Road och Ouse Street. För att nå skyddsrummet fick man gå nedför en brant korridor, med undantag för öppningen vid Ouse Street där ingången var horisontell.
Att göra Victoria Tunnel redo att fungera som skyddsrum kostade totalt £37,000.
Skyddsrummet behövs
Den första stora bombräden mot Newcastle inträffade redan år 1940, då tyska plan bombade High Level Bridge den 2 juli. Nästa räd skedde den 15 augusti och genomfördes av tyska plan som lyfte från Norge och Danmark. Den 25 april 1941 attackerade tyska bombplan Newcastle med högexplosiva bomber och en fallskärmsmina, och en ny attack den 1 september orsakade en stor brand vid New Bridge Street Goods Station som inte gick att släcka på en vecka. Den sista stora bombningen av Newcastle genomfördes den 29 december 1941, men småskaliga räder fortsatte under de kommande två åren.
Mellan juli 1940 och december 1941 dödades närapå 400 personer av bomber i Newcastle, och betydligt fler sårades. Flera tusen personer blev hemlösa.
Efter kriget
Efter kriget tas det mesta av utrustningen bort från Victoria Tunnel, och alla de nya öppningarna stängs utom den vid Ouse Street. Öppningen vid Ouse Street hade tagits upp på privat mark; i trädgården till huset på adressen 14 Ouse Street.
I mitten av 1950-talet utvärderas Victoria Tunnel som möjligt skyddsrum i händelse av kärnvapenattack.
År 1976 görs tunneln mellan Ellison Place och Queen Victoria Road om till en del av Newcastles avloppssystem.